Det gäller historien om den mycket gamla byn Istaby på Lister. Lister som på 600-talet förmodligen var "wulfarnas rike", dvs "vargflockens" rike under "ledarvargen" Håþwulf (Håthwulf), den mäktigaste hövdingen inom den maktelit som styrde på lister. Detta symboliseras i ISTABYSTENEN, ristad på uppdrag av Håþwulf.

YTTERSTA BYN

Istaby tillhör Listerlandet, en halvö i västra Blekinge. Det är ett geografiskt område med naturliga gränser: havet i söder och öster, Ryssberget i väster och de djupa skogarna som fanns i norr. De geografiska förhållandena har säkert spelat en roll för de samhällen som tidigt utvecklades här med sin särskilda kulturmiljö.


Byn Istaby, som betyder yttersta byn, ligger på en av högryggarna på Lister i dess södra del. För ca 7000 år sedan låg stora delar av Lister under havsvatten. Landhöjningen ändrade på detta. Utgrävningarna i Istaby visar att byn fanns redan på bronsåldern, 1800 - 500 fkr. Vid den här tiden börjar bondekulturen utvecklas. Människorna odlar jorden och håller boskap. Det fanns minst fem större hus (25 x 6 meter) med risflätade klineväggar och vasstak. Människor och husdjur bodde i samma hus. Den bördiga jorden runt byn var grunden för jordbruk, försörjning och välstånd.


Det äldsta "dokumentet" från Istaby är Istabystenen, en runsten från 600-talet, med sk urnordiska runor. Dessa tidiga runstenar är inte så vanliga (först vid vikingatid blev det vanligt att rista runstenar. På Istabystenen står: "Hådulv, ättling till Hjorulv, ristade till minne av Härjulv (alt. Hariwulf) dessa runor." Namnet Hådulv (Hathuwulf) och Hariwulf (Härjulv) finns på flera stenar på Lister och det är möjligt att detta avspeglar namnen på en maktelit som styrde på Lister.

Under vikingatid (800 - 1200) kom vikingar från Skånelandskapen (som Skåne, Halland och Blekinge då kallades) på sina resor i kontakt med kristna och idéer kring kristendom började spridas. Efter att vikingahövdingen Harald Blåtand blivit kristen (960), spreds religionen över Danmark och en bit in på 1000-talet omfattades den kristna tron av många danskar, först inom överklassen och senare mera allmänt. Under andra hälften av 1000-talet kristnandes också Lister.

"I det fyrtionde året av kung Harald Blåtands herradöme, sex somrar före Jormsvikingarnas härfärd till Norge, stucko tre skepp ut från Listerlandet, med nya segel och välbemannade och höllo söderut för att plundra bland venderna", skriver Frans G. Bengtsson i Röde orm (sid 21).

Hierarkin i vikingasamhället bestod av överst en hövding, som under sig hade jarlar, en slags fogdar som slog vakt om hövdingens beslutade ordning i samhället. Den största gruppen var fria män, vanligen bönder som under sig hade trälar eller slavar. Hushållen var ofta stora med stora familjer, anställda och trälar. Fria mäns kvinnor hade mycket att säga till om i hushållet. Bostaden var ofta ett långt hus med stampat jordgolv, inga fönster och med endast ett stort rum där allting skedde. Längs väggarna fanns bänkar som också användes som sovplatser. En typisk gård bestod av ett långhus och ett antal bodar. Kosten bestod ofta av råggröt, fisk, flera sorters kål, rovor och bröd och ibland grillat kött. Man drack mjöd, ett slags öl gjort på vatten, malt, humle och honung.

Varje höst och vår hölls ting inom en hövdingefamiljs domän, där man avgjorde tvister och bestämde vad som planerades den kommande tiden. Tjuvar och äktenskapsbrytare dömdes till hårda straff. Konflikter mellan män avgjordes ibland genom så kallad holmgång, där de konfliktande strider mot varann, ibland med dödlig utgång.

Vid 1000-talet var Lister och Istaby danskt och förblev så fram till 1658, då det hamnade under svenskt styre. Före tusentalet var Listers "folkland" sannolikt självstyrande, som en egen enhet vid sidan om Skåne och Blekinge. På 1400-talet tillhörde Lister Elleholms län. Elleholm var en av de tidiga städerna i Blekinge. Lister tillhörde också fram till 1570 det skånska landstinget.

Ekonomin på Lister var beroende av lantbruket, vilket därför också var den helt dominerande näringen här. Människornas livsmönster präglades av traditioner och kultur som gått i arv under generationer. Årets indelning utifrån jordbrukets behov - vårsådd, sommarskördar, höstplöjning och stilla överlevnad under vintermånaderna - satte sin prägel på det sociala livet. Sölvesborg, som grundades i början på 1300-talet, blev Listers marknadsplats, och fick stadsprivilegier på 1400-talet. Konflikter uppstod mellan bogarna i stan och bönderna på landsbygden kring rätten att bedriva handel. Staden beskyddades av borgen i Sölve. 1300-talet var, till skillnad mot århundradena före, en period med stagnation och tillbakagång vad gäller gårdar och odlingar.

Nittio procent av Listers bönder ägde inte själva sin jord. De brukade kronans och frälsets (herremännens) jordar. Den katolska kyrkan var den störste ägaren av mark på Lister. Kyrkan och herremännen ägde tillsammans tre fjärdedelar av makren. År 1606 hade Istaby 22 hushåll och hela Mjällby socken, till vilken Istaby hörde, hade 199. Befolkningen i Mjällby socken uppgick då till ca 2000 personer. Bondehushållen stod för ca 80 procent av befolkningen. År 1650 fanns i Istaby nio självägande bönder, sju kronobönder och sju frälsebönder. Det fanns hantverkare som stenhuggare, smed och timmerman. Folkmängden i Istaby uppgick troligen till 300 - 400 personer. De som ägde mycket mark hade också politisk och militär makt.


Med den av kungen 1536 påtvingade övergången till protestantismen tog kungen hand om mycket av kyrkans mark och gårdar. Detta var också det främsta syftet med religionsreformen. Kronojorden blev tre gånger större än under katolicismen. Herremännen roffade också åt sig av kyrkans mark. Minst ett trettiotal frälsesläkter fanns då på Lister. Stora markinnehav var själva grunden för uppkomsten av adeln. Thott och Trolle är bland de mera kända.

Byn var en social gemenskap och en samverkande arbetsorganisation, där man skapade sina egna regler för arbetsfördelning och livet. En del av detta nedtecknades i en särskild byordning. På bystämman, som leddes av en ålderman, bestämdes bland annat arbetsordning och kreaturens betesgång. Mitt i byn fanns en sk "forte" eller allmänning där man samlade upp djuren. Besluten på byastämman var bara en angelägenhet för bönder, medan pigor och drängar och annat folk - typ hantverkare - inte hade något alls att säga till om.


Den sammanhållna byn var också en försvarsordning tex mot sjörövare som kom från nuvarande baltstaterna. Ofärdsåret 1203 anföll estniska sjörövare med förskräckande resultat och liknande attacker fortsatte under århundradena framåt. "Vid kusten bodde folket i byar, för näringens skull och till ökad trygghet; ty strandhugg försöktes ofta från skepp som rundade Skåne......" (Röde orm sid 11).

Under 1500 - 1600-hundratalen utvecklades vägnätet på Lister. Hamnen i Pukavik var den hamn som bönderna lagligt kunde använda för sin handel. Men aktiva handelsbönder tycks inte ha varit så många just på Lister. 1624 öppnades den första postlinjen här.

Jorden var uppdelad i små tegar eller "inägor" och "utmarker". Den senare var gemensam för byns bönder. Istaby hade också strandfäladsmarker nere vid Torsö, viken också var byns fiskehamn. Fisket hade stor betydelse för folkhushållet. Uppdelningen av inägorna runt byn, syftade till att få en någorlunda jämn fördelning av jordens avkastning. Odlingarna bestod av korn, råg, havre och rovor. I köksträdgården odlades flera sorters kål och bönor. På ängarna skördades hö och gärdsgårdarnas träd och lövängarna hamlades för att ge vinterfoder. Hur mycket vinterfoder man hade tillgång till, avgjorde hur många husdjur man kunde hysa under vintern. På en gård fanns vanligen nötboskap, grisar, får, getter, höns, gäss och hundar.


Lister blev hårt drabbat av krigen mellan Danmark och Sverige. Det var nordiska sjuårskriget 1563 - 1570. Sedan Kalmarkriget 1611 - 1613, då Lister användes som försörjningsdepå. Trettioåriga kriget 1618 - 1648 ledde till stora förluster och ekonomisk kris i Danmark. Under Horns krig 1644 - 1645 ockuperades Lister av svenska trupper, som agerade mycket brutalt mot civilbefolkningen och vid freden 1645 i Brömsebro låg landet förött och härjat, hela 40 procent av gårdarna på Lister låg övergivna och öde. I Stiby övergavs hälften av gårdarna. Istaby klarade sig bättre med bara 3 övergivna gårdar.

Kriget 1658 - 1660 ledde till att Danmark förlorade Skånelandskapen till Sverige. Detta ledde till ytterligare utarmning och totalt förbud för bönderna att använda hamnen i Pukavik. Freden höll inte och 1675 - 1679 var det krig igen, det så kallade Skånska kriget. 1709 - 1710 gjorde Danmark ett sista försök att få tillbaka Skånelandskapen. Det gick inte och efter detta brydde sig inte svenskarna om de utfästelser man gjort i tidigare fredsuppgörelser. Hårdhänta och brutala metoder användes för att banka ur Listerborna och andra danskar i Skånelandskapen allt som förknippades med dansk kultur, rättordningar, seder och bruk och språket.


Den danska identiteten skulle utplånas. Indoktrineringen skedde genom att danska språket förbjöds och i skolan fick barnen lära sig svenska och alla danska böcker förbjöds. Gudstjänsten i Mjällby kyrka skulle hållas på svenska och alla nya ämbetsmän var svenskar. Ledande danska herrar köptes över genom förläningar, men hos allmogen satt den danska kulturen djupt. Hundra år senare och flera generationsskiften hade indoktrineringen slagit igenom och Blekinge blivit svenskt. Men det som i Sverige idag brukar kallas "en synnerligen lyckad ockupation och försvenskning", genomdrevs med brutalt våld mot den danska befolkningen.

Fram till slutet av 1700-talet bodde de flesta på landsbygden och i mindre samhällen. På 1800-talet bodde ca 10 procent av landets befolkning i städer. 1965 var det 62 procent. Under 1800-talets kraftiga befolkningsökning blev man tvungen att plöja upp ängarna för att få mera åkermark och växelbruk infördes. 1827 vid laga skifte blev ett tiotal gårdar tvingade att flytta ut ur byn. Flera gårdar placerades längs den nya vägen till Torsö. Några lades norr om byn. Men ett tiotal gårdar blev ändå kvar i själva byn. Där är de fortfarande vilket ger en viss karaktär åt Istaby. Bönderna hade sitt fiske vid Torsö, där de hade små fiskarstugor för tillfällig användning. Särskilt ålfisket var av stor betydelse.


På 1840-talet fick Istaby sin första folkskola. År 1882 startade Martin Larsson en lanthandel i byn. Det var också ungefär vid den här tiden som byn fick sin smedja. 1922 stod missionshuset klart. Här fanns också en stärkelsefabrik.

I sin krafts dagar hade Istaby skola, lärarbostad, två lanthandlare, två missionshus, kvarn, smedja, cykel- och radio-tv-affär, cykelverkstad, fabrik, allmänning och ett tjugotal aktiva bönder och gårdar.


Nils Lindh berättar om tidsandan på 1900-talet. "Det var ett helt annat tempo då. Folk tog sig tid att prata om allt möjligt i deras liv och det som hände i byn och i grannbyarna. Söner och döttrar stannade kvar i byn efter skolan och arbetade i jordbruket. De flesta gick bara i folkskolan och fick inte mera utbildning. Det mesta kretsade kring jordbruket och det var bönderna som hade makten i byn, bland annat genom byalaget. Men brännvinet flödade och bönderna söp sig ibland asberusade och körde av vägen med häst och vagn. Koleran drabbade byn två gånger på 1800-talet. Det var hemskt! Farfars syster hjälpte de sjuka, men klarade sig ändå från att bli smittad. De döda fick inte begravas på kyrkogården, så man gjorde en koleragravplats här i byn. En tid efter kriget blev det så att en del ungdomar lämnade byn bland annat för att få utbildning och de kom inte tillbaka. Sångerskan Jenny Wilson kommer från Istaby

.

Redogörelsen för dansktiden bygger på Hans Miltons bok Listers och Sölvesborgs historia

© 2016 Worlds Collide. Alla rättigheter reserverade.
Skapad med Webnode
Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång